cantersmanima

Misär kryper i varje vrå.
Hos mig kryper dock mest trådar för tillfället. För all den misär, allt det hemska är en livsstil jag inte längre klarar av. Jag är för känslig för att vara känslig. Hur går det ihop?
Jag tål inte alla klägomål ifrån höger och vänster. Alltid är ju något fel. Aldrig är det som du vill.
Men du tänker inte på hur mycket sämre det kunde varit?
Du andas, du tänker, och du känner.
Du har mat på bordet, och en säng att sova i.
Det är det faktiskt inte alla i sverige som har.
Ofta pratar man om hur "barnen i afrika" har det. Men hur nära känns det? Det är något man hört sedan man varit liten, och därav reagerar man tyvärr inte längre.

Men du vet den mannen du gick förbi idag, han du knappt såg. Som ett moln av frågande stoft. Har han ett hem?

Ofta glömmer vi bort att det finns folk runt om oss som inte har ett hem. Folk som inte kan få sova i värme.

Och du klagar på att din skolmat inte var bra nog?

Det är sådana saker som gör att jag inte förstår mig på människor. Inte alls.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så anser jag alkoholister vara bättre medmänniskor än de flesta. Och ja, det är dem. För de har inte lika mycket fördommar som vanliga människor. De har inte inpräntat i sig att man inte får tala till någon man inte känner.

Min syster mötte en alkoholist med en hund en dag. Hunden hoppade upp på hennes knä. Alkoholisten bad om ursäkt och gav henne pengar för att hans hund hade varit olydig.
Hur många personer med god inkomst känner du som hade gjort det?